Länge har jag inte sett fram emot något med friskheten. När jag väl kom upp från det värsta stadiet kände jag att livet var ganska bra. Jag var inte längre jättesjuk men inte heller frisk. Jag fick vara smal och samtidigt gå i skolan och leva ett helt okej liv.

Nu nöjer jag mig inte med okej längre. Jag vill inte leva ett okej liv. Ett liv där de flesta tankar kretsar kring vad och när jag ska äta eller hur stor jag känner mig. Jag vill inte ha ett liv där jag inte kan unna mig de goda sakerna, träna när jag vill, vara spontan och alla de sakerna som en normal person kan göra.

Idag vill jag ha ett fullt friskt och fritt liv. Jag har insett att det inte är ett riktigt liv att inte få/kunna göra alla de sakerna man vill. Därför har jag diverse morötter som får mig att kämpa extra.

Den första moroten är att jag i sommar ska åka med min bästa vän till Mora, bo hos hennes släktingar och ta körkort. Tills dess måste jag vara frisk. Eller ja förstår ju att många tankar kommer finnas kvar men det viktigaste är att jag nått min målvikt samt kan äta mer spontant. Jag vill verkligen inte förstöra den resan med ångest eller annat jobbigt. Dessutom låter inte mina föräldrar mig åka om jag inte blivit tillräckligt frisk så jag ska fan ta och se till att jag blir det!

Min andra, och nog största, morot är träningen. Innan jag blev sjuk tränade jag väldigt mycket. Jag dansade ca 4 gånger i veckan samt att jag och pappa var ute och joggade ofta 2 gånger i veckan. Jag älskade att träna! Men i och med ätstörningen blev gick träningen till överdrift, och istället för något roligt blev det kompensatoriskt och tvångsmässigt. Därför har jag tvingats att sluta med träningen helt, bara en kort promenad kan vara triggande för mig. Men jag önskar av hela mitt hjärta att jag kommer komma tillbaka till träningen och då på ett bra sätt. På ett sätt som det var förut, då jag var helt frisk.

För länge länge sedan då träningen endast var något kul