Hej underbara!

Blogg.se appen har inte funkat på min mobil så har inte kunnat blogga idag tyvärr fram tills nu då när jag fick tag på en dator.

Idag var jag för första gången på samtal i öppenvården på Capio och fick träffa min psykolog. Hon verkade väldigt bra och jag kommer inte att ha några problem med att öppna mig för henne känner jag. Den knappa timmen gick supersnabbt och vi hann inte med så himla mycket. Jag ska träffa henne en gång nästa vecka men sedan kommer jag att ha ett uppehåll under sommaren och så startar vi ordentligt till hösten eftersom jag har en sådan fullspäckad sommar.
Timmen idag användes mest åt att hon skulle lära känna mig och min sjukdomshistoria. Jag fick berätta om hur jag kände innan jag blev sjuk och hur min tid som sjuk har varit. Till sist frågade hon en massa frågor om hur läget var idag och hur jag mådde. Och när jag berättade fick jag verkligen upp ögonen för hur långt jag faktiskt har kommit idag till skillnad från bara några månader sedan. Idag handlar inte min sjukdom längre om maten utan det enda den ger utlopp på idag är hur jag ser på min kropp och hur jag känner mig som människa. Det handlar inte längre om hur många spagettistrån jag ska ta eller om jag ska ta den längre vägen till tåget. Sådant är totalt oviktigt nu. Och jag känner det, att för varje steg jag tar mot friskheten blir sådana oväsentligheter allt mer ointressanta. Tänkte göra ett inlägg senare om STORA steg jag faktiskt tagit på bara ett par månader för när jag berättade om saker som var jobbigt förut så skrattade jag nästan åt dem idag. Ett exempel är det här med tvångsträning. För en tid sedan kunde det inte gå en dag utan att jag gav mig ut på en rask promenad för att smita från ångesten. Idag kan jag stolt säga att sådant ALDRIG händer. Och jag är så glad att jag kommit ifrån många av de tvången jag haft under två års tid och som krävt så oerhört mycket energi från både kropp och psyke på mig. Jag vill bara säga till er alla där ute som kämpar och aldrig tror att det blir bättre, för varje gång du står emot tvången eller saker anorexin säger åt dig, desto lättare blir det nästa gång. Man kanske inte tror det men det är så sant. Om du tar en promenad i förbrännande syfte ena dagen så måste du ta en ännu längre nästa dag osv osv. Det är aldrig tillräckligt för anorexin så lika bra att ge upp kämpandet om att göra henne nöjd.

Efter det sköna samtalet begav jag mig till stan och mötte upp finaste Rebecca. Vi kollade på 18-års klänning till henne (hon fyller år på måndag, wehååå), fikade lite och strosade runt på stan bara. En himla skön dag helt enkelt.

Världens sötaste Rebecca.