Orkade till sist pallra mig iväg till farmor för lite middag med några släktingar. Att jag kanske smittade alla bryr jag mig inte så mycket om. Hoppas verkligen jag kan gå till skolan imorgon, det är ju sista dagen! För på tisdag är vi lediga och på onsdag är det SKOLAVSLUTNING! Är glad att jag har så himla mycket planerat denna sommar för annars hade jag nog inte velat ha sommarlov, jag älskar ju att gå i skolan. Men den här sommaren kommer bli bäst. För nu tycker jag faktiskt att det är min tur att få njuta av sommaren. Jag förstår att den kanske inte kommer bli fullt så fri som jag vill ha den. Jag får ju fortfarande vara på min vakt och inte falla i anorexins fällor. Men jag vet att denna sommar kommer bli bra mycket bättre än de två tidigare somrarna.

.

Sommaren 2010 var då allt startade. Eller det var i alla fall då tankarna drog igång. Familjen var på semester i USA och jag kom ihåg onda tankar i huvudet som sa åt mig att jag inte dög, att jag måste bli bättre. Det var då jag bestämde mig att ta kontroll över maten, det sämsta beslutet jag gjort i hela mitt liv. Eller bestämde och bestämde, det var inte så att jag tänkte att nu ska jag sluta äta och gå ner i vikt. Men tankarna kom smygandes och det var med som att jag tänkte att jag skulle gå ner i vikt för då kanske jag blev en lite bättre människa i alla fall. Under semestern åt jag all skräpmat som USA hade att erbjuda men i huvudet hade jag tankar som sa att det här var sista gången jag fick äta. När sommaren var slut började allvaret. Och jag njöt inte mycket av den semestern. All vakna tid gick åt att kontrollera mitt intag av mat och hata mig själv.

Jag kom ihåg att när jag såg den här bilden när jag var som sjukast ville jag bara dö. Jag tyckte att jag var så fruktansvärt tjock, det fanns ingen tjockare än jag. Det lustiga är att när jag ser bilden idag ser jag bara en normal tjej. En normalviktig, vältränad, snygg tjej, som jag faktiskt var. Men då trivdes jag inte i kroppen, jag kände mig inte som mig själv.

Ännu en bild från sommaren 2010.

.

Sommaren 2011 var den värsta tiden i mitt liv. Jag var hårt fast i anorexi och visste inte längre vem jag var. Jag kunde inte längre skilja på mig själv och rösten i huvudet. Är så svårt att förklara för alla minnena från den värsta perioden är så dimmiga men jag kan säga att det ända livet handlade om var att överleva dagen. Jag vaknade och bad till gud att få överleva. Jag var en levande död och ständigt skrek röster i huvet på mig hur usel jag var, att jag inte förtjänade att leva ett bra liv. Att det enda jag var värd var att få svälta, svälta tills jag dog.

Jag hade just fått kontakt med SCÄ men innan min inläggning fick jag följa med familjen till Frankrike. En resa som hade kunnat bli hur bra som helst men förstördes för hela familjen på grund av att anorexin inte gav mig en enda sekund att leva. Resan präglades av bråk, fuskande med maten och röster i huvudet. Jag hade fått med mig ett matschema samt Calshakes jag skulle äta (men som varenda jävla kväll åkte i vasken) och dessutom fick jag inte ens bada, läkarna var rädda att mitt hjärta skulle stanna av bara det. Jag kommer ihåg hur jag i panik gömde mat i kläderna samt gjorde x antal upphopp/armhävningar/situps på rummet för att slippa den allra värsta ångesten. Jag förstod inte ens själv varför jag gjorde det men jag var helt enkelt för svag, och rösterna var för starka.

Den sommaren vill jag ALDRIG mer vara med om. Att ljuga och manipulera så mycket tar så jävla mycket på en och jag tror aldrig i mitt liv att jag har mått så dåligt som då.

Jag och lillebror i Frankrike.

Syster och jag. Hela sommaren gick jag klädd i tjocka kläder. Dels för att jag frös så mycket men också för att jag skämdes över hur mager jag var, jag tyckte inte det var fint. Ändå kunde jag inte förmå mig själv att äta.

.

Det jag vill ha sagt med detta är i alla fall att jag inte vill att denna sommar ska bli som dessa två tidigare somrar. Nu är det fan min tur att leva!