I alla fall så skrev jag om mitt möte med min behandlare i eftermiddags. Vi pratade om den den sista slutspurten. För jag är där. Det är inte långt kvar nu. Jag kan nästan ta på friskheten. Men min behandlare sa att det är nu alla tankar och rädslor kommer upp och det är så viktigt att inte släppa taget nu och vända tillbaka, i ren panik.

Jag kan verkligen känna så. Jag är rädd för att ta det där sista steget. För jag är rädd att det ska ge mig ångest. Jag är rädd för att bli rädd. För egentligen är det nog det, för själva friskheten är jag egentligen inte rädd för.

Sen har jag nu förstått att det inte finns någon magisk gräns då man plötsligt blir frisk utan friskheten kommer succesivt. Det är så jobbigt för jag orkar verkligen inte vänta längre, jag vill bli frisk nu nu nu!

Med detta lilla inlägg säger jag god natt. Mer orkar jag inte skriva eftersom det långa långa inlägget som jag just skrev raderades.. Men sov gott i alla fall PUSS