Idag väntar en lång lång lång skoladag från 8.20 till 16.30, puuh! Nu på morgonen är det engelska nationellt prov, så håll tummarna att det går bra.

Dagens mående är väl sådär. Vissa dagar känner jag mig ganska nere och deppig medan jag andra dagar kan känna mig extremt pepp på livet. Konstigt det där men antar att det hör till. Att det ingår i friskheten. Grejen är den att jag trivs med livet nu, det är inte det. Jag mår bra, går i skolan, skrattar och lever allt vad jag kan. Men samtidigt är det en ständig kamp. Från att jag vaknar till jag går och lägger mig. Jag kämpar varje vaken timme med att stanna kvar i min kropp, och inte fly. Fly från alla tankar och känslor som kommer upp. Det må se bra ut på ytan men inuti är det långt ifrån perfekt. Missförstå mig inte nu. Jag gillar livet, det är bara det att jag vill känna ig 100 procent fri. Jag vill inte vara fast vid något längre.

Jag längtar till den dagen, om den någonsin kommer, då jag kan vakna på morgonen och känna mig fri. Sådär som jag kände för två år sedan, då jag var fullt frisk. Kommer jag någonsin få känna så igen? För jag tror inte jag orkar leva i en ständig kamp mycket längre till.

Förlår för ett deppinlägg men kände att jag behövde skriva av mig.