Ur dagboken
Har inte skrivit så mycket från när jag var som sjukast eftersom jag aldrig orkade samla allt till ord. Jag förstod inte riktigt vad som pågick och därför kunde jag inte heller skriva ner det. Dessutom tog jag mig aldrig tid till att sitta ner och skriva. Jag var alltid ute och promenerade eller var igång hela tiden, för mig själv såklart. Men idag när jag rensade igenom mitt nattduksbord hittade jag en gammal bok där jag skrivit av mig lite från perioden då jag var mycket sjuk. Läste igenom det och började faktiskt gråta. Jag mådde så sjukt dåligt och jag förstod verkligen inte vad det var som hände med mig. Detta var alltså långt innan jag hade förstått att jag hade anorexi. Tänkte bjuda på ett litet stycke ur dagboken skrivet runt jul för ett och ett halvt år sedan. Varning för jobbig läsning:
"Mår så dåligt och ingen kan förstå. Inte ens jag själv. Känner att jag måste bort från mitt hem men vart ska jag gå. Vart jag än går så är jag fast i min kropp och med mig själv. Orkar inte träffa någon. Vill inte att de ska se mig såhär och orkar inte heller spela glad. Låtsas som om allt är som vanligt, det är det inte. Vill dock att allt ska bli som förut och att jag ska må som förut. Förstår inte vad som har hänt. Sakta men säkert har mitt liv tagits ifrån mig och nu sitter jag här helt ensam. Har inte känt mig lycklig sen innan sommaren, vet inte ens hur man känner sig då.
Det enda jag kan känna nu är att jag vill ta mig ur min kropp, krångla mig själv, lämna det jobbiga kvar och behålla den lilla lilla biten som fortfarande är Karolina. Lämna det som inte vill göra annat än att ligga på golvet i en hög. Det är inte JAG. JAG är en som orkar, en som skrattar med livet och lever. Hur gjorde man för att känna så? Jag kommer ihåg att jag kände så men hur? Hur gjorde man? Tänk om jag aldrig får känna så igen, då dör jag."
"Varför gör jag såhär mot mig själv? Jag vet att jag måste. Jag vet att jag vill. Så varför äter jag bara inte? Jag vill inte se ut så här egentligen, jag vill ha en frisk och fin kropp. Men trots allt jag vill så går det inte. Det är som om något annat styr mig, något högre över mig.Lämna mig ifred!"
Kommentarer
Trackback
