acceptans

Jag har ångest. Ångest över hur kroppen växer. Visst jag kan säga att allt går som en dans på rosor och att jag enbart blir glad av en viktuppgång. Men då skulle jag ljuga. Jag ljuger inte när jag säger att jag blir glad av att jag går upp i vikt för det är ju ändå dit jag vill nu, för att bli frisk. Men jag skulle gärna slippa det.

Det tar på mig av att se sig själv växa och bli större och större för varje dag. Det senaste året har jag gått upp ca. 10 kg. Jag vet att jag behöver varenda ett av de kilona men samtidigt är det sjukt jobbigt att glädjas åt det. Det är jobbigt att inte komma i jeansen längre. det är jobbigt att mäta på kroppen på olika sätt och inse att man faktiskt inte är så underviktig längre. Det har nästan blivit min identitet, att vara underviktig. Vem kommer jag att vara utan min undervikt. Ibland känns det som om ingen kommer bry sig om mig när jag väl når min normalvikt. Att mna kompisar inte kommer vilja vara med mig längre. Men hur troligt är det egentligen?

Allt handlar väll egentligen om acceptans. Att acceptera att jag är och ska bli större, att koppla bort alla tankar som säger att det är fel. Jag måste lära mig att acceptera att detta är jag, vare sig jag är större eller mindre, jag är fortfarande jag.

Men det är tufft. Hur gör ni för att acceptera att ni varje dag växer och blir större?

Dina kompisar älskar dig som du är! De tycker nog att det är bra att du går upp i vikt för att du får mer energi och blir gladare, blir friskare, mår bättre och framförallt slutar misshandla din kropp. Jag vet att det är extremt jobbigt, kan ärligt säga att jag själv inte klarar av det. Än. Du är så inspirerande och jag blir så peppad av att kika in här. Jag tror på dig!<3

Du dömmer inte dina vänner efter utsidan eller hur? du är inte kompis med någon för att hon/han väger si eller så mkt right? varför skulle det vara skillnad med dig? dina kompisar och alla andra gillar dig för att du är du och tro mig antagligen kommer dina vänner gilla mer att vara med dig nu:D eller jag kan ju bara tala utifrån mig själv men mina vänner tycker jag e så mkt roligare att umgås med nu när jag inte sitter och pratar mat/träning hela tiden xD och dessutom att man skrattar och är sig själv igen:D du kommer inte bli bortglömd och folk kommer inte sluta bry sig om dig. du är så peppande<3

(kollar igenom dina inlägg, därför en komentar på detta inlägg hehe :) )



Det är skitjobbigt att bli större. Jag känner att jag blir större och större för varje dag. Det är hemskt faktiskt. Byxorna blir för små, magen degigare, låren större, armarna större, anisktet rundare, meen jag måste bara påminna mig hur mycket bättre jag mår innombords nu än vad jag gjorde då.

Fast ibland tänker jag att jag ändå skulle vara lyckligare om jag var lite smalare, men samtidigt blir jag rädd för att falla tillbaka. Måste bara komma ihåg hur skitdåligt man mådde då. Får inte glömma det.