Nu är det min tur å leva

Vissa dagar undrar jag vad jag har gjort med mitt liv. Det var absolut inte såhär jag ville att mitt liv skulle se ut. Jag undrar hur mitt liv skulle sett ut om jag aldrig blivit sjuk. 2 hela år av mitt liv har tagits upp av denna skitsjukdom. " år helt i onödan. Jag vet att det finns andra som varit sjuka mycket längre men ändå, ingen förtjänar att ens leva i detta en enda dag.

Dessa två år har varit de värsta. Jag har sårat, svikit och låtit dem som älskat mig mest se på när jag brutit ner mig själv. Och för vad? Vad har jag fått ut av att vara fast i en ätstörning? För att inte tala om vad som håller mig kvar idag. Vad är det som gör att jag inte riktigt vågar ta det där sista viktiga klivet till friskheten? Att släppa på kontrollen och bara leva. Något, ett rädsla, håller mig kvar. Jag vill så himla gärna bli frisk och jag kämpar varje dag. Ändå är det något som får mig att inte våga gå hela vägen. Jag tillåter inte mig själv att få ut helt för allt kämpande. Det är någon sorts inbillad rädsla för friskheten och allt vad den innebär.

När jag ställer mig frågan varför. Varför jag låtit sjukdomen ta ifrån mig mitt liv så inser jag: Jag ska inte låta den ta ifrån mig fler år nu. Nu räcker det! Nu är det min tur att leva!Den här gången är jag beredd att gå hela vägen och sluta fega. Utmana och släppa den där jävla kontrollen. Inget farligt kommer att hända. Man måste ju i alla fall våga testa på friskheten innan man kan säga hur det är.

En bild på mig som väldigt sjuk. Det är ingenting att eftersträva, dit vill jag ALDRIG igen!

Och så en ful bild på mig från idag, hehe. Men många kilon upp, många gånger vackrare! Faktiskt.

Sv: Hejhallå!

Gud vad glad jag blir - tack det värmer verkligen att du uppskattar det jag skriver. Och som du säger, det går att bli frisk ifall man bara kör på! Till och med jag klarade det, så inget är omöjligt :) Kram! <3

du är sötare än söt! och kom ihåg, du klarar det här.. bara du vill tillräckligt mycket och det vill du. livet väntar på dig! stor kram och tack för din fina kommentar

Sv: Ja, jag har gått i behandling hos Capio under några år. Dock avslutades den behandlingen för tre årsedan. :)



Får du någon behandling i dagsläget?



Kram :)

Hej. Halkade in här och måste bara säga att detta inlägget va riktigt glädjande att läsa, jag känner inte dig, har egentöigen bara läst detta inlägget i din blogg, men måste bara säga det; det är ett stort steg att ens ifrågasätta sina beteenden, sjukdommen! Tillåt den inte hunsa med dig utan ta makten över dig själv, lev livet, här och nu, så mkt du bara kan!



Va rädd om dig själv, tillåt dig själv att vara viktig!



Ja, det va ett hoppingivande inlägg, det tackar jag för och hoppas du kan fånga krafter och kämpa vidare, ta de viktiga sista stegen från äs-du är värd det!!

Sv: Skönt att höra att du får behandling i allafall! Tycker du att det funkar?



Jag klarar det på egen hand för att jag har bestämt mig till hundra jävla procent. Ett friskt liv är SÅ mycket mer värt än ett ätstört. :)



Kram!