Svaren
Här kommer svaren från den lilla frågestunden. Blir så glad att folk tar sig tid och kollar in på MIN blogg. Även om ni inte är jättemånga så är ni ändå några och det gör mig alldeles varm.
Vad heter din psykolog på capio? Har också varit där.
Hon heter Alexandra och är hur bra som helst.
Hur gör du när du ser människor som är sjukligt smala, eller när du vet att någon har anorexia? Alltså, hur känns det för dig? Jag håller på att gå upp i vikt nu och när jag ser någon som är sjuk blir jag nästan avundsjuk, och ibland kommer jag på mig själv med att sakna tiden på sjukhuset, när jag var jätte underviktig.. Ja, det triggar som tusan att se bilder/läsa om någon som uppenbarligen är sjuk...
Detta är ett stort problem, framför allt hos anorektiker, denna ständiga jämförelsen. Sa jag vara helt ärlig har jag inte helt kommit ur det beteendet än men det är tusen gånger bättre än för bara några månader sedan. Jag tror man får argumentera med sina tankar lite. Att när man ser en sjuk tjej och på en gång känna avundsjuka istället tänka vilken oerhört lång bit hon har kvar, vilken jävla resa hon måste ta sig igenom. Du har själv varit där och vet att det inte håller så försök att istället tycka synd om tjejen. En sjuk kropp och anorektiskt styrda tankar är inget att vara avundsjuk på. Livet är så mycket bättre kan jag lova dig!
Sen skulle jag uppmana dig att sluta läsa/ umgås med tjejer som är sjuka. Jag har valt bort alla de bloggar som triggar mig till exempel och det var ett stort steg mot friskheten.
Du är du och inte en sjukdom, kom ihåg det!
Hur ska man lära sig acceptera viktuppgången?? Jag verkligen känner mig tjock och klumpig och det känns som min rumpa och lår aldrig slutar bli större!!
Det är bara att stå ut tyvärr. Acceptera att du inte kan leva ett fritt och hälsosamt liv med en underviktig kropp och lita på att läkarna vet vad de pratar om. Det blir hundra gånger bättre när du väl har nått din normalvikt. Då kan man börja med att lära sig acceptera att detta är den kropp som man ska ha, vare sig man tycker den är för stor eller tjock.
Och jag lovar att man inte fortsätter att växa i all oändlighet. Kroppen hittar sitt normalläge och där strävar den sen för att ligga.
Är det normalt att tänka mycket på mat efter en ätstörning och liksom längta tills man får äta nästa gång? Jag undrar varför jag alltid känner så, men det kanske beror på att jag missade så mycket mat under ätstörningsperioden haha? ;)
Det tror jag är fullt normalt. Men när man gjort kroppen van vid att den alltid får mat vid regelbundna tider så börjar tankarna på mat försvinna. Ju mer du gör maten till en del av vardagen desto mer kommer tankarna på mat försvinna, till slut blir det så naturligt.
Försök att inte göra dina måltider till en sådan stor grej. Ibland har man bråttom och då kan det bli att man måste slänga i sig något i all hast för att ladda med energi. Självklart är mat till för att njutas men kom ihåg att mest av allt är den en energikälla.
Är dina mättnadskänslor helt "normala" ännu? Jag känner att jag inte rikigt vet hur mycket jag ska äta och vad som är "normalt" (fick aldrig matschema).
Det skulle jag nog inte säga tyvärr. Hungerkänslorna har börjat komma tillbaka lite smått men jag ka aldrig riktigt lita på när jag blir mätt. Det är just därför det är bra att följa ett matschema för då vet man att man varken äter "för mycket" eller "för lite". Om du skulle vilja kan jag lägga upp ett matschema som är uppbyggt för att hålla vikten?
Vilka Ben and Jerrys smaker har du ätit? Och vilken tycker du är godast och varför? :) Kramiis!
Hihi, va rolig fråga! Eftersom jag nyss var i USA har jag testat på en miljon olika smaker av ben&jerry´s så kan nog inte räkna upp alla. Men måste nog vara tråkig och säga gamla hederliga "half baked". Älskar både kakdegen och browniebitarna så tillsammans blir det ju helt gudomligt!
Några sorter vi testade på i USA. "Red velvet cake" var mycket god.
Kan du inte visa lite gamla bilder på dig? från innan du blev sjuk, när du blev sjuk, och nu?
räknade du fortfarande kalorier?
Det kan jag absolut göra i ett separat inlägg, kommer inom kort.
Måste fråga dig när du började med ditt matschema och näringsdrycker har du gått upp snabbt upp i vikt från början? eller
När jag kom till SCÄ efter ett drygt år av svält trodde jag att jag skulle gå upp flera kilon av endast frukosten. Dock visade det sig vara mycket svårare än så med en väldigt svältpåverkad kropp så vi var tvungna att lägga till en calshake. Efter det gick jag upp 0,5-1 kg i veckan som är rekommenderat.
När jag i vintras kom till Capio var det till och med ännu svårare att gå upp i vikt. Min kropp hade nästan vant sig vid lite mat och låg vikt. Men även det gick till slut.
Vad jag vill säga är att det inte är lätt att gå upp i vikt och det blir ännu svårare ju högre upp man klättrar. Så var absolut inte oroliga över att ni skulle gå upp mer än planerat.
Jag har endast fått hjälp från mamma och sjuksköterska för att bli frisk. Hade nog mer en allvarligare ätstörning än just anorexia skulle jag tro. Fast vad vet jag? man blir ju fan hjärntvättad av rösten i hjärnan.. anyway.. jag har iallafall gått upp till en stabil vikt nu och mensen är tillbaka. MÅNGA tankar om mat är också borta, MEN jag känner fortfarande av dem. Och jag blir stressad om jag inte äter som jag brukar göra(frukost, mellis, lunch, middag, kvällsmål). Jag fick oerhörd ångest efter att ha ätit en risotto på resturang (tårar och snack med mamma lindrade det värsta...) och jaaa jag tänker helt enkelt fortfarande om kalorier osv. Jag kan äta en ostskiva på mackan, men skulle inte falla mig in att ta tre för att kanske orsaka ångest. Jag är rädd för att bli tjock och jag veet att jag inte kan äta ALLT på en resturang, utan tankarna styr mig fortfarande till och välja något "säkert", istället för att ta den dära pasta carbonaran som är så dödligt god, eller den där mumsiga pizzan (som jag inte ätit på ett år buhu..) Ja det är fortfarande lite jobbigt med maten om man säger så, även om vikten är tillbaka. så min fråga är vad kan man göra åt det?? jag vill kunna äta ALLT utan ångest. Och även om jag inte behöver äta precis allt, så vill jag ändå kunna gå till en resturang - kolla på menyn - och ta det som låter godast. Jag vill även inte vara så rädd för att jag har ätit för mycket mat, för stor frukost, för många gånger, för mycket småätande osv... Hur ska jag få bort dessa tankar helt?
Förlåt för ett oerhört långt inlägg... Hoppas du orkar läsa, du är sån otrolig kämpe som har klarat det såhär bra. Stor kram till dig!!!! :) :)
Stort grattis till att du lyckats kämpa dig upp så bra, det är starkt. Nu när vikten är stabil och många tankar försvunnit tycker jag att du ska börja utmana dig lite. Ta tre ostskivor på mackan eller beställ den där pizzan och se vad som händer. Jag lovar inget kommer hända. Var inte rädd för att möta ångesten och ju fler gånger du gör det desto svagare kommer rösten i huvudet bli. Till slut kommer inte bry dig om det blev en eller 4 ostskivor, det är inte relevant. Dessutom känner inte kroppen någon större skillnad på en eller ett par skivor, särskilt inte nu när du hittat en stabil vikt.
Ett tips som har hjälpt mig är att alltid ifrågasätta tankarna och tänka "är det såhär jag vill leva resten av mitt liv?" "vill jag adrig kunna välja det jag är mest sugen på?" och svaret är enkelt, nej. Så vad väntar du på, börja idag!
kan du berätta lite om din sjukdomshistoria? hur hittade du viljan att bli frisk? vad är det absolut bästa du vet? hihi, kram :)
Tror jag har gjort det i ett tidigare inlägg om inte så kommer det snart.
Min vilja till att bli frisk har gått upp och ner de senaste åren. Men denna vår bestämde jag mig för att nu är jag trött på den här skiten och nu vill jag bli frisk en gång för alla. Det som lockar mig mest är nog den stora frihetskänslan, att få leva det liv JAG vill.
Det absolut bästa? Gud vad svårt, finns så mycket saker jag älskar. Men det allra bästa är nog att umgås med mina fantastiska vänner. De som får mig att må bra och vilja leva. Att skratta och vara helt och hållet mig själv.
Kommentarer
isa
SVAR; hej finis! Åh, så himlahimla glad jag blev för din kommentar. Du får stalka mig såååå mycket du vill. Du är så söt. Åh nu blev jag jätteglad :D fortsätt kämpa! du är så bra! stor kram
L
vad långt du kommit, stolt ska du vara! kram
Trackback
