The future comes to those who believe in the beauty of their dreams
För bara ett halvår sedan hade jag inga alls planer/drömmar för framtiden. Idag är dom lite fler, jag vet åtminstone vad jag vill göra efter gymnasiet.
Mina planer är att börja jobba på TGI Fridays igen (jobbade där våren 2011 men var tvungen att säga upp mig då jag blev inlagd på SCÄ). Många hemska minnen från den tiden men av det jag kommer ihåg så älskade jag mitt jobb som servitris där. Så härlig atmosfär och restaurangbranschen är verkligen något för mig. Jag älskade jobbet och de gillade mig där vad det verkade som. Där kände jag att jag tillhörde en gemenskap och i all sorg i mitt liv just då så gav det i alla fall mig lite lycka och lyste upp vardagen. Jag hoppas verkligen att få bli återanställd i så fall ska jag jobba där hela nästa sommar och sedan på hösten för att tjäna ihop pengar till att resa. Tror jag vill åka med Rebecca till Thailand. Eller kanske Sydamerika skulle nog jag vilja. Kanske volontärarbeta lite och bara resa runt, skulle vara fantastiskt. Så så långt har jag i alla fall planer och det känns bra.
Men sen då? I den riktiga framtiden, vad ska jag göra då? Vad ska jag arbeta med? Vill jag skaffa familj? Hus? Tusen frågor och inte många svar irrar runt i mitt huvud. Och det är en anledning till att jag inte kan sova på nätterna, det som håller mig vaken och ångesten vid liv. Oro inför framtiden, att inte lyckas.
Jag är mycket intresserad av restaurangbranschen, men man kan ju inte servera hela sitt liv och kock känns för sent att satsa på liksom. Har drömt länge om att starta eget café, men är nog inte tillräckligt bra på att baka för det. Bygga upp ett barnhem någonstans vore fantastiskt, men det känns som en dröm för svår att nå. Skådespeleri har alltid intresserat mig, men vet inte riktigt om det verkligen är min grej. Har även blivit extremt intresserad av hälsa, men kanske det bara är p.g.a. min anorexi, det kanske inte alls är jag egentligen vad vet jag?
Mitt problem är att vad jag än kommer på så känner jag mig inte tillräckligt bra för att nå dit (dåligt självförtroende, jadå). Allt känns liksom hopplöst och "försent". Hatar den känslan, vill bara kunna satsa allt på det jag vill men rösten i huvudet talar ständigt om för mig att jag inte är tillräckligt bra, att jag inte duger för något.
Men för att vara lite positiv så är det i alla fall skönt att jag kommit på vad jag vill göra när jag går ut gymnasiet. Att jag har några viljor i livet. För bara några månader sedan var jag helt avstängd, ville ingenting. Inget annat än att vara ifred med anorexin. Allt annat var obetydligt.
Och kanske är det just det. Nu när jag kommit upp i normalvikt och är mycket friskare kommer alla känslor och drömmar tillbaka. Allt som varit avstängt så länge kommer upp och jag blir alldeles upprymd. Om det är så så måste jag bara säga att jag älskar det. Äntligen har jag också drömmar igen. Även om vissa stressar mig så är det i alla fall bättre än att vara totalt avstängd.
Långt inlägg och kanske lite sluddrigt men det är mina tankar just nu.
Tänker på er
Kommentarer
Trackback
