Varning för långt inlägg om självkänslan
Hejsan! Det står att bildarkivet är temporärt inaktiverat så det går inte att lägga upp några bilder.. Jättesegt, jag som hade massa bilder och planerade inlägg. Jaja får hoppas att det funkar snart. Någon annan som råkat utför samma problem?
Istället får det här bli ett tråkigt textinlägg, haha, men det får ni stå ut med.
Tänkte ta upp det här med självkänsla. Alltid snackas det om självförtroende hit och dit men just självkänslan pratas det inte lika mycket om. Och det är synd tycker jag för enligt mig är den nästan viktigast. Man måste kunna vara trygg i sig själv och tycka att man är bra som man är annars kommer ju ingen annan att kunna tycka det. Om du hela tiden utstrålar att du tycker att du själv är dålig som människa så blir det ju till slut verklighet.
Jag har alltid haft en mycket bra självkänsla om jag ska vara helt ärlig. Jag har vetat exakt vem jag är och stått för det. Men så hände något när jag började gymnasiet och jag tappade bort mig själv. Kanske var det att jag umgicks med fel personer som ville ändra på mig jag vet inte men i alla fall så tappade jag bort mig själv någonstans och visste inte längre vem jag var. Vilken slags tjej var jag? Vad tyckte jag? Allt det bara försvann och jag blev förvirrad. Tappade helt den kontroll jag hade byggt upp under hela mitt liv.
Anledningen till att jag tar upp det här är att jag kanske tror att detta kan vara en anledning till att jag blev sjuk. Känslan av att inte vara någon speciell och av att tappa kontrollen på tillvaron gjorde att jag tog till något drastiskt för att få tillbaka min kontroll. Det fick bli svälten.
Låter ju helt knäppt egentligen men ändå så logiskt. Jag tog kontroll över något som var mycket lättare att styra över, vilket fick bli maten. I och med svälten och viktnedgången fick jag också en identitet, även om det kanske inte var den identitet jag hade suktat efter men då kände jag mig i alla fall som någon. Jag var den lilla, smala med depressioner. Jag var hon som mådde dåligt och som man tyckte synd om. Jag hatade det men samtidigt kändes det som en oerhörd trygghet. Att vara någon igen. Inte bara en i mängden.
Och nu då? Nu när jag är normalviktig och inte sådär ensam och ledsen längre. Vem är jag då? Min identitet som hon med anorexi har försvunnit. Det känns jävligt skönt men samtidigt otroligt läskigt. Jag vill inte gå tillbaka till den jag var innan för det var ju hon som var så osäker och i och med det drog på sig en ätstörning. Jag känner ett desperat behov av att hitta mig en ny identitet. Men det är lättare sagt en gjort tyvärr.
På något sätt saknar jag den känslan av kontroll och hur jag var när jag var sjuk. Jag säger absolut inte att jag mådde bättre då för livet är 1000 gånger bättre nu det kan jag lova er. Men samtidigt är det svårt att släppa sjukdomen och försöka att skaffa sig en "ny" identitet. Finna vem JAG är nu och inte dra med sig gammal skit på vägen.
Ska jag vara ärlig så är min självkänsla på botten nu. När jag var sjukast hade jag faktiskt bättre självkänsla än nu. Då var jag BÄST i min värd. Jag var bäst på att svälta och bäst på att må dåligt. Även om jag inte var bäst för någon annan än anorexin så hade jag i alla fall den. Det var hon och jag. Nu känner jag mig inte bäst för någon. Jag har en familj som älskar mig och massa vänner men ändå känns det inte som om de vill vara med mig för att jag är jag. Ibland kan jag till och med känna att folk är med mig för att de tycker synd om mig. För vem kan vilja vara med mig egentligen? Jag känner mig tråkig, dum och intressant och i mitt huvud känns det inte logiskt att någon skulle vilja vara med mig för att jag är jag. Att en kille skulle bli intresserad av mig känns ännu mer ologiskt, börjar nästan skratta när jag tänker på det.
När ja funderar på det så tror jag också att detta kan vara min s.k. "riskfaktor" att falla tillbaka till sjukdomen. Visst känner jag mig trygg i att jag aldrig kommer återvända ner dit igen men ibland kan jag ändå sakna känslan. Känslan av kontroll och trygghet. Falsk sådan men i alla fall något.
Antar att det är något jag behöver öva upp, självkänslan alltså. Eftersom det var den som startade allt så är det den som måste förbättras för att jag ska kunna må bra igen.
Jag vill bara hitta vem jag är! Ska det vara så svårt?
Förlåt för massa babbel men behövde få det ur mig.
Tänker på er!
Kommentarer
Saga
Åh fett bra inlägg! Jag ringer dig ikväll. Svara då puss
Trackback
