Tvångsträning
Har fått en till fråga jag svarar på nedan. Blir så glad av frågor från läsare, det gör min dag! Så fråga på allt
Hanna skrev: En till fråga, hade du träningstvång också? typ att du sprang mycket och så? eller var det mer så att du kände tvång att gå promenader hela dagarna?
Tack för ditt andra svar!:)
sjukdomen är verkligen så sjuk. Hur kan man plåga sig så egentligen.
Ha en bra lördag!!
Tack för ditt andra svar!:)
sjukdomen är verkligen så sjuk. Hur kan man plåga sig så egentligen.
Ha en bra lördag!!
Svar: Detta var en väldigt intressant fråga eftersom just tvångsträning har varit en väldigt stort problem för mig.
Jag har alltid varit en tjej som älskat att träna. Innan jag blev sjuk dansade jag 4-5 ggr i veckan samt var alltid ute på ett par springturer i veckan, jag älskade verkligen att träna. Så när jag blev sjuk fortsatte såklart detta. Jag kan inte säga att jag la på mer träning för det hade jag nog inte hunnit med men pressen på mig själv inom träningen blev större och i och med att jag inte åt någonting orkade jag inte lika mycket egentligen men jag pressade mig själv tills jag låg och spydde på golvet.
När jag senare fick träningsförbud från doktorer och behandlare kunde jag inte riktigt släppa all rörlighet helt så jag började gå långa promenader. Egentligen orkade min kropp inte alls men bara man vill så går ju allt tyvärr. Så ja, jag kände mycket tvång att röra på mig exakt hela tiden. Så fort ångesten kom gick jag ut på en snabb promenad eller tränade styrka på rummet, det fanns inget annat alternativ för mig än att lyssna på vad monstret i huvudet sa åt mig.
Trodde aldrig att jag skulle komma ifrån mina tvång om att träna/röra mig. Trodde verkligen att jag skulle behöva leva med det hela mitt liv och har nog varit mitt största problem inom sjukdomen, men här står jag idag, helt fri från tvångsträning och har inte tvångstränat på hur länge som helst. Jag tror det har mycket med vikten att göra. Ju mer man kommer upp i vikt ju svagare blir faktiskt tvångstankarna, man orkar lixom inte bry sig längre. Hjärnan börjar tänka klarare och man börjar se att det finns andra sätt att leva på.
Bästa dagen i mitt liv var när jag bestämde mig för att helt sluta med allt vad tvångsträning och kompensationsträning heter. Jag tänkte "är det såhär jag vill leva resten av mitt liv? Vill jag när jag är frisk känna tvång att röra på mig och pressa kroppen fast den inte vill?". Och svaret var enkelt, så vill jag inte att min framtid ska se ut. Och om man inte vill ha det så resten av livet så varför inte börja redan nu?
Detta tåls att tänka på för alla som är i den situationen. Försök att stå emot dumma tankar så kommer de till slut försvinna helt. Jag lovar, det gick för mig så varför skulle det inte funka för dig?
Ett helvete till liv var vad jag hade på denna bild. Hela tiden fanns tankar som sa åt mig att jag borde röra på mig och talade om för mig hur lat jag var, usch, vill aldrig tillbaka dit.
Bra förändringar
God morgon vänner! Idag vakna man upp lite sådär halvsjuk, inte kul. Ont i huvudet och illamående. Gårdagen blev i alla fall lyckad, träffade ett par kompisar jag inte sett på länge och sedan kom mamma hem med ett helt flak jordgubbar, de godaste från landet så jag föråt mig lite på dessa under kvällen/natten. Imorse rotade jag igenom garderoben och hittade ett par vita shorts jag inte använt på år och dar. Inte de snyggaste kanske men testade dom i alla fall och de satt verkligen som en smäck, och inte för att skryta men damn vilken rumpa jag fick i dom!! Haha. Lite positivt har viktuppgången fört med sig i alla fall. Har saknat min rumpa och ÄNTLIGEN är den tillbaka! En annan upptäckt är att allt hår jag tappat på grund av ätstörningen hållet på att växa tillbaka, det är nästan klarväxt nu, helt underbart ju! Det har blivit mycket tjockare och glansigare. Jaja nog med skryt nu, men lite glad för positiva förändringar får man väll vara?! 2 positiva förändringar! Jättenormalt att lägga upp en bild på sin rumpa men jag tänker inte skämmas för att jag är normalviktig nu, så det så.
Ett svar
En fråga, kunde du gå en hel dag utan att äta någonting alls när du var som "sjukast"? eller fanns det något som kändes "Okej"?
Grym du är som kämpar så bra!! Hejja dig!
Grym du är som kämpar så bra!! Hejja dig!
Svar: När jag var som allra sjukast kunde det gå flera dagar/veckor (kommer inte riktigt ihåg) utan att jag åt minsta lilla, inte ens ett glas vatten. En liten gurkskiva kunde ge mig ångest. Idag förstår jag inte hur det gick till men å andra sidan gick det nog inte egentligen, min kropp var flera gånger nära på att lägga av. Så nej, när jag var som sjukast var det ingen mat som kändes "okej".
Men sedan har jag varit riktigt sjuk fast ätit lite ändå, fast inte tillräckligt.
God morgon!
Kvällen igår var hur mysig som helst. Eftersom det bara är jag och pappa hemma (de andra är på landet) bestämde vi oss för att ha en riktig pappa/dotter-kväll. Vi åt god mat på lisapåtorget, och jag utmanade med något som länge varit förbjudet, nämligen tre-rätters. Jag förvånas fortfarande över hur lätt allting är nu för tiden, jag har inte känt ångest över mat på jag vet inte hur länge, så skönt!
Efter middagen såg vi på bio, prometheus, riktigt bra film! Slutade vid halv tolv och då var vi båda riktigt trötta så det blev att bege sig hemåt för att sova.
Idag ska jag luncha med M vid hennes jobb och sedan får vi se vart dagen tar mig.
Ha det bäst<3
Aldrig mer näringsdrycker
God morgon kära läsare!
Sitter i skrivande stund och dricker mina, förhoppningsvis, sista näringsdrycker för alltid. Fatta vilken skön känsla efter att ha dragits med dessa i över ett års tid. Jag är så stolt över att jag har kämpat mig upp till min målvikt och nu ska jag fan hålla mig kvar här. Jag må kanske vara tjockast i världen men det skiter jag blanka faaa i. Jag har en kropp som må bra och fungerar och det är det viktigaste.
Jag är klar nu, jag är i mål. Och det är en sån underbar känsla.
Ville väll mest bara kika in och skryta lite om det, hehe. Men jag är så glad. Nog för att jag tycker att näringsdrycker är en av de bästa uppfinningarna, men känslan att vara klar med dem är obeskrivligt skön.
Så bye bye näringsdrycker, välkommen friheten!
Det viktiga med vikten
Tänkte ta upp det där jobbiga ämnet vikt. Och framför allt viktuppgång.
Jag vet att många av er där ute kämpar mot ett liv i frihet från anorexin men samtidigt inte kan tänka er att nå normalvikt. Jag var exakt där för bara några månader sedan. Jag kämpade med att lära mig att äta regelbundet och kämpade med tankarna som aldrig försvann, men jag kunde absolut inte acceptera en viktuppgång. Jag tänkte att jag ville ju bli frisk från tankarna, att vara smal kunde jag väll vara ändå? Och att gå upp i vikt skulle väll ändå inte lösa alla problem? Om jag ändå hade allt det jobbiga inom mig så kunde jag lika gärna vara underviktig, då var jag ju i alla fall inte helt värdelös.
Hela tiden sa behandlare efter behandlare till mig att "bara du går upp lite i vikt så kommer det mesta försvinna, det kommer inte vara lika jobbigt längre" men jag vägrade tro på det. Mina tankar och beteenden ändras väll inte bara av att jag går upp i vikt?
Men en dag släppte jag på kontrollen. Jag tillät mig själv att lita på vad alla runt omkring mig sa och började gå upp i vikt ordentligt. Och det är det bästa beslutet jag gjort under hela min sjukdomstid. Det låter konstigt och jag vet att det är svårt att tro på men för varje kilo jag gått upp så har mer och mer ångest försvunnit. Jag har blivit av med tvång jag aldrig trodde jag skulle leva utan och tankarna i huvudet har blivit klarare. Jag vet inte när det hände men en dag försvann faktiskt den där skrikande rösten i huvudet, den som beordrade mig vad jag skulle och inte skulle göra. Och sen har det bara blivit bättre och bättre för varje kilo jag gått upp.
Jag skulle ljuga om jag sa att allt var frid och fröjd nu, för det är det inte på långa vägar. Men det är långt mycket bättre än vad det var förut och det tar nästan emot att skriva men det som har hjälpt mig mest bort från sjukdomen är faktiskt viktuppgången. Tankarna har blivit så mycket klarare och ångesten kommer sällan på besök. Jag lever igen och allt tack vare att jag den dagen bestämde mig för att släppa på mig eviga kontroll.
Det jag vill säga med detta inlägg är alltså att det blir bättre. Våga lita på vad alla andra säger och ta dig till normalvikt, det finns inget som har hjälpt mig så mycket som just det. Jag kommer ihåg att jag tänkte "okej jag testar då" och sedan får jag väll gå ner i vikt igen om jag mår så himla dåligt av att vara normalviktig. Men jag ångrar mig inte en sekund. Visst känner jag mig oftast som världens fetaste levande varelse men det stör mig inte längre så mycket. Jag kommer ändå inte vara nöjd som underviktig så det är lika bra att ha en kropp som mår bra. Att känna sig smal känns inte längre så viktigt, ett liv i frihet är så mycket viktigare!
Så snälla, ni som kämpar och kämpar men aldrig vågar släppa taget, släpp! Ge det en chans i alla fall för du har inget att förlora!
Kommer knappt ihåg när denna bilds tog, ännu mindre vad jag kände. Det enda jag kommer ihåg var att jag styrdes av röster och en ständig ångest. Många kilo plus idag och ack så mycket friare och framför allt lyckligare.
Jag vet att många av er där ute kämpar mot ett liv i frihet från anorexin men samtidigt inte kan tänka er att nå normalvikt. Jag var exakt där för bara några månader sedan. Jag kämpade med att lära mig att äta regelbundet och kämpade med tankarna som aldrig försvann, men jag kunde absolut inte acceptera en viktuppgång. Jag tänkte att jag ville ju bli frisk från tankarna, att vara smal kunde jag väll vara ändå? Och att gå upp i vikt skulle väll ändå inte lösa alla problem? Om jag ändå hade allt det jobbiga inom mig så kunde jag lika gärna vara underviktig, då var jag ju i alla fall inte helt värdelös.
Hela tiden sa behandlare efter behandlare till mig att "bara du går upp lite i vikt så kommer det mesta försvinna, det kommer inte vara lika jobbigt längre" men jag vägrade tro på det. Mina tankar och beteenden ändras väll inte bara av att jag går upp i vikt?
Men en dag släppte jag på kontrollen. Jag tillät mig själv att lita på vad alla runt omkring mig sa och började gå upp i vikt ordentligt. Och det är det bästa beslutet jag gjort under hela min sjukdomstid. Det låter konstigt och jag vet att det är svårt att tro på men för varje kilo jag gått upp så har mer och mer ångest försvunnit. Jag har blivit av med tvång jag aldrig trodde jag skulle leva utan och tankarna i huvudet har blivit klarare. Jag vet inte när det hände men en dag försvann faktiskt den där skrikande rösten i huvudet, den som beordrade mig vad jag skulle och inte skulle göra. Och sen har det bara blivit bättre och bättre för varje kilo jag gått upp.
Jag skulle ljuga om jag sa att allt var frid och fröjd nu, för det är det inte på långa vägar. Men det är långt mycket bättre än vad det var förut och det tar nästan emot att skriva men det som har hjälpt mig mest bort från sjukdomen är faktiskt viktuppgången. Tankarna har blivit så mycket klarare och ångesten kommer sällan på besök. Jag lever igen och allt tack vare att jag den dagen bestämde mig för att släppa på mig eviga kontroll.
Det jag vill säga med detta inlägg är alltså att det blir bättre. Våga lita på vad alla andra säger och ta dig till normalvikt, det finns inget som har hjälpt mig så mycket som just det. Jag kommer ihåg att jag tänkte "okej jag testar då" och sedan får jag väll gå ner i vikt igen om jag mår så himla dåligt av att vara normalviktig. Men jag ångrar mig inte en sekund. Visst känner jag mig oftast som världens fetaste levande varelse men det stör mig inte längre så mycket. Jag kommer ändå inte vara nöjd som underviktig så det är lika bra att ha en kropp som mår bra. Att känna sig smal känns inte längre så viktigt, ett liv i frihet är så mycket viktigare!
Så snälla, ni som kämpar och kämpar men aldrig vågar släppa taget, släpp! Ge det en chans i alla fall för du har inget att förlora!
Kommer knappt ihåg när denna bilds tog, ännu mindre vad jag kände. Det enda jag kommer ihåg var att jag styrdes av röster och en ständig ångest. Många kilo plus idag och ack så mycket friare och framför allt lyckligare.
