Tvångsträning
Har fått en till fråga jag svarar på nedan. Blir så glad av frågor från läsare, det gör min dag! Så fråga på allt
Hanna skrev: En till fråga, hade du träningstvång också? typ att du sprang mycket och så? eller var det mer så att du kände tvång att gå promenader hela dagarna?
Tack för ditt andra svar!:)
sjukdomen är verkligen så sjuk. Hur kan man plåga sig så egentligen.
Ha en bra lördag!!
Tack för ditt andra svar!:)
sjukdomen är verkligen så sjuk. Hur kan man plåga sig så egentligen.
Ha en bra lördag!!
Svar: Detta var en väldigt intressant fråga eftersom just tvångsträning har varit en väldigt stort problem för mig.
Jag har alltid varit en tjej som älskat att träna. Innan jag blev sjuk dansade jag 4-5 ggr i veckan samt var alltid ute på ett par springturer i veckan, jag älskade verkligen att träna. Så när jag blev sjuk fortsatte såklart detta. Jag kan inte säga att jag la på mer träning för det hade jag nog inte hunnit med men pressen på mig själv inom träningen blev större och i och med att jag inte åt någonting orkade jag inte lika mycket egentligen men jag pressade mig själv tills jag låg och spydde på golvet.
När jag senare fick träningsförbud från doktorer och behandlare kunde jag inte riktigt släppa all rörlighet helt så jag började gå långa promenader. Egentligen orkade min kropp inte alls men bara man vill så går ju allt tyvärr. Så ja, jag kände mycket tvång att röra på mig exakt hela tiden. Så fort ångesten kom gick jag ut på en snabb promenad eller tränade styrka på rummet, det fanns inget annat alternativ för mig än att lyssna på vad monstret i huvudet sa åt mig.
Trodde aldrig att jag skulle komma ifrån mina tvång om att träna/röra mig. Trodde verkligen att jag skulle behöva leva med det hela mitt liv och har nog varit mitt största problem inom sjukdomen, men här står jag idag, helt fri från tvångsträning och har inte tvångstränat på hur länge som helst. Jag tror det har mycket med vikten att göra. Ju mer man kommer upp i vikt ju svagare blir faktiskt tvångstankarna, man orkar lixom inte bry sig längre. Hjärnan börjar tänka klarare och man börjar se att det finns andra sätt att leva på.
Bästa dagen i mitt liv var när jag bestämde mig för att helt sluta med allt vad tvångsträning och kompensationsträning heter. Jag tänkte "är det såhär jag vill leva resten av mitt liv? Vill jag när jag är frisk känna tvång att röra på mig och pressa kroppen fast den inte vill?". Och svaret var enkelt, så vill jag inte att min framtid ska se ut. Och om man inte vill ha det så resten av livet så varför inte börja redan nu?
Detta tåls att tänka på för alla som är i den situationen. Försök att stå emot dumma tankar så kommer de till slut försvinna helt. Jag lovar, det gick för mig så varför skulle det inte funka för dig?
Ett helvete till liv var vad jag hade på denna bild. Hela tiden fanns tankar som sa åt mig att jag borde röra på mig och talade om för mig hur lat jag var, usch, vill aldrig tillbaka dit.
Kommentarer
Trackback
