Många har frågat mig hur det går nu för tiden, hur jag mår, både privat och även på bloggen. Och jag förstår att många är oroliga för mig just nu med tanke på att vissa blogg inlägg varit lite deppiga på senaste tiden.
Det är svårt det där, hur man ska uppträda inför andra. Ska man visa hur det verkligen är hela tiden eller ska man hålla upp en fasad och vara glad hela tiden? Under hela min sjukdomsperiod har jag gjort just detta, låtsats som att det varit bättre än vad det egentligen är. Och det har jag inte gjort för att lura andra på något sätt utan det är mest som en reflex som jag tror många ätstörda har, man vill alltid att allt ska verka så bra och "tänk inte på mig, jag klara mig". Men det beteendet har inte precis hjälpt mig. Det har istället gjort att folk runtom mig upptäckt att jag var mer illa ute än vad de trodde jag var för sent. Så fungerar ätstörningen, man blir expert på att manipulera folk. Men jag är trött på att hålla uppe en yta som inte stämmer, så därför kommer jag vara ärlig. Jag vet att endel kan ha sett mig som en förebild och jag är jätte smickrad över det men samtidigt vill jag inte vara någon förebild. För jag är inte perfekt och min friskhets resa har varit långt ifrån "perfekt". Det har gått upp och ner hela tiden. Att bli frisk från en ätstörning är extremt svårt och kräver lång tid. Ibland har man nog för bråttom. Det innebär inte bara att äta, gå upp i vikt och sen fortsätta äta. Även om det löser mycket.
Men nu då? Jo, jag tycker faktiskt att det är skillnad nu och jag skulle absolut inte säga att jag är på väg åt fel håll igen. Skillnaden nu är att jag har mer insikt och jag vet att jag egentligen inte har något val. Jag kan inte välja att bli sjukare och gå ner mig igen, det finns inte på kartan. För jag vet vad som kommer hända då, allt som kommer tas ifrån mig som jag sakta men säkert byggt upp det senaste halvåret, allt det vill jag INTE förlora för att bli kompis med anorexin igen, ALDRIG. Men sen ska jag inte ljuga, det HAR varit jobbigt den senaste tiden, saker som inte har med ätstörningen att göra har kommit upp och jag har mått ganska dåligt. Anorexin har sett sin chans att dra mig tillbaka och slitit och slitit i mig. Och jag ska inte säga att jag gett med mig för det har jag inte gjort, men det har varit svårt att stå emot. Jag kämpar som ett djur för att den inte ska vinna mig igen, men jag har stöd från familj och vänner som aldrig skulle tillåta mig att trilla dit igen. Och jag går på regelbundna samtal och vägningar vilket känns skönt just nu. Så ni behöver inte vara oroliga. Och förlåt, förlåt för att jag inte är så bra som ni kanske trodde. Jag blir också besviken på mig själv, jag SKA ju vara frisk nu. Jag har mått dåligt tillräckligt länge. Folk är trötta på mig. Men aa det här är min blogg och jag måste vara ärlig för att det här ska funka. Om ni blir triggade så ber jag er snälla att sluta läsa bloggen.
Det är tufft just nu och än en gång ser jag inte något slut på detta helvete. Men jag får vara positiv och tänka tillbaka på veckorna efter sommaren, hur bra jag mådde då. Och det ger mig hopp om att jag kan bli helt frisk.