Hur det verkligen är

Många har frågat mig hur det går nu för tiden, hur jag mår, både privat och även på bloggen. Och jag förstår att många är oroliga för mig just nu med tanke på att vissa blogg inlägg varit lite deppiga på senaste tiden.
 
Det är svårt det där, hur man ska uppträda inför andra. Ska man visa hur det verkligen är hela tiden eller ska man hålla upp en fasad och vara glad hela tiden? Under hela min sjukdomsperiod har jag gjort just detta, låtsats som att det varit bättre än vad det egentligen är. Och det har jag inte gjort för att lura andra på något sätt utan det är mest som en reflex som jag tror många ätstörda har, man vill alltid att allt ska verka så bra och "tänk inte på mig, jag klara mig". Men det beteendet har inte precis hjälpt mig. Det har istället gjort att folk runtom mig upptäckt att jag var mer illa ute än vad de trodde jag var för sent. Så fungerar ätstörningen, man blir expert på att manipulera folk. Men jag är trött på att hålla uppe en yta som inte stämmer, så därför kommer jag vara ärlig. Jag vet att endel kan ha sett mig som en förebild och jag är jätte smickrad över det men samtidigt vill jag inte vara någon förebild. För jag är inte perfekt och min friskhets resa har varit långt ifrån "perfekt". Det har gått upp och ner hela tiden. Att bli frisk från en ätstörning är extremt svårt och kräver lång tid. Ibland har man nog för bråttom. Det innebär inte bara att äta, gå upp i vikt och sen fortsätta äta. Även om det löser mycket. 
 
Men nu då? Jo, jag tycker faktiskt att det är skillnad nu och jag skulle absolut inte säga att jag är på väg åt fel håll igen. Skillnaden nu är att jag har mer insikt och jag vet att jag egentligen inte har något val. Jag kan inte välja att bli sjukare och gå ner mig igen, det finns inte på kartan. För jag vet vad som kommer hända då, allt som kommer tas ifrån mig som jag sakta men säkert byggt upp det senaste halvåret, allt det vill jag INTE förlora för att bli kompis med anorexin igen, ALDRIG. Men sen ska jag inte ljuga, det HAR varit jobbigt den senaste tiden, saker som inte har med ätstörningen att göra har kommit upp och jag har mått ganska dåligt. Anorexin har sett sin chans att dra mig tillbaka och slitit och slitit i mig. Och jag ska inte säga att jag gett med mig för det har jag inte gjort, men det har varit svårt att stå emot. Jag kämpar som ett djur för att den inte ska vinna mig igen, men jag har stöd från familj och vänner som aldrig skulle tillåta mig att trilla dit igen. Och jag går på regelbundna samtal och vägningar vilket känns skönt just nu. Så ni behöver inte vara oroliga. Och förlåt, förlåt för att jag inte är så bra som ni kanske trodde. Jag blir också besviken på mig själv, jag SKA ju vara frisk nu. Jag har mått dåligt tillräckligt länge. Folk är trötta på mig. Men aa det här är min blogg och jag måste vara ärlig för att det här ska funka. Om ni blir triggade så ber jag er snälla att sluta läsa bloggen. 
 
Det är tufft just nu och än en gång ser jag inte något slut på detta helvete. Men jag får vara positiv och tänka tillbaka på veckorna efter sommaren, hur bra jag mådde då. Och det ger mig hopp om att jag kan bli helt frisk. 
 


Kommentarer
Maja

Ett så sant inlägg som du skrivit, känner igen mig enormt mycket. Själv har jag bara märkt några småförändringar i mitt beteende - men det blir lätt så när jag stressar. Har haft mycket att göra i skolan och det påverkar mig, men så lite och så "försiktigt" att jag inte ens märker det.
Kämpa på gumman, du är bra, du är underbar och du är stark!
Kram <3

2012-10-17 @ 16:54:29
URL: http://cuilenya.blogg.se
Sigrid

Känner igen mig mycket, det är verkligen svårt hur man ska bete sig mot andra... Man vill ju inte ljuga och säga att det är ok fast det verkligen inte är det, men man vill ju inte göra folk besvikna eller lasta dem med sina problem heller. Men jag tycker det är rätt av dig att våga vara ärlig med ditt mående i bloggen! Du är en förebild för att du kämpar åt rätt håll och jag tror inte någon förväntar sig att det alltid går lätt och enkelt. Nog förstår jag att du har det fruktansvärt jobbigt emellanåt också. Men var inte besviken på dig själv, det tar tid, men du kommer i mål en dag. vi kämpar tillsammans!! <3

2012-10-17 @ 21:35:53
URL: http://salminenen.blogg.se
Louise

Det här får mig absolut inte att bli mindre inspirerad utav dig, nästan tvärtom. :) Inte som så att jag strävar efter att må dåligt, utan snarare själva grejen att du vågar erkänna att du mår dåligt, det är en jättestor grej att göra för dom flesta!

2012-10-18 @ 16:46:21
Charlotte

Jag vet hur det känns - inte en ätstörning (även om jag varit där på en utredning) men ångest, att inte må bra. Det gäller att bara inte ge upp och ta en dag i taget. Annat kan vi inte göra.
Att erkänna sin sjukdom är steg 1. Vägen är lång, men när målet hägrar så är det värt kampen!!!

2012-10-19 @ 18:47:47
URL: http://iamcharlotte.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Akleian

I kampen om ett liv i frihet

RSS 2.0