För ungefär ett år sedan kom det mobila teamet från SCÄ hem till mig. Mamma hade kontaktat dom. Hon fann ingen annan utväg. Alla dietister och liknande som jag hade gått hos tidigare hade såklart inte hjälpt. Jag hatade mamma för att hon hade kontaktat en ätsörningsenhet. Jag anorexia?? Aldrig.

Efter en bedömning las jag omedelbart in på SCÄ:s familjevårdavdelning. Jag skrek och slogs. Kunde dom inte fatta, jag var ju inte sjuk! Jag åt bara inte.

Idag är jag sjukt tacksam att jag as in där, det var det som räddade livet på mig.

I höstas började jag skolan igen och jag mådde faktiskt bra men efter en resa i julas föll jag tillbaka, anorexin fick ett hårdare grepp om mig och drog mig neråt. Jag kunde verkligen känna det. Trots det så kunde jag ändå förstå. Jag är sjuk och jag måste ha hjälp. Det blev som ett uppvaknade för mig. Jag insåg verkligen att det inte går att leva såhär längre.

I panik sökte jag till Capio och tack och lov erbjöd dom mig snabbt en plats på slutenvårdsavdelningen. Det blev mina 8 värsta veckor i hela mitt liv men samtidigt de veckorna som fått mig att vilja kämpa. Efter vistelsen där kan jag se ljuset. Frågan är inte längre OM jag blir frisk utan NÄR jag blir frisk och det är en sådan sjukt härlig känla.

Just nu går jag på Capios dagsjukvård och kämpar varje dag mot sjukdomen. Men skillanden från förut är att jag verkligen vill. Jag VILL bli frisk. Kosta vad det kostar det finns inget jag hellre vill!

Hoppas ni vill följa med på min resa mot friskheten och att ni kämpar med mig!

Styrkekramar