När friskheten känns otroligt långt borta så får man inte glömma alla framsteg man faktiskt gjort under sin resa mot friheten. Mitt samtal idag fick mig att inse hur otroligt långt jag har kommit jämfört med för bara några månader sedan. Även fast jag inte var som sjukast då så är skillnaderna enorma från nu, då jag helt ärligt kan säga att jag är framme och snuddar vid friskheten. Jag kan känna den i fingertopparna, jag är snart där!
Tänkte därför tillägna detta inlägg åt alla framsteg jag har gjort sen jag började på Capio. Här är en lista:

Då kände jag tvång att ge mig ut på en rask promenad varje dag. Att sitta inne en dag fanns inte på kartan, då dog jag av ångest. Hade jag ätit skulle jag motionera.
Idag har jag inte tvångsmotionerat på över 4 månader. Jag är för lat för att ens tänka tanken, haha. När jag tar en promenad är det för att JAG vill det och jag njuter av varje steg. 

Då existerade bara tankar på vad var när och hur jag skulle äta, eller snarare inte äta. Jag hade svårt att koncentrera mig på annat och ständigt pågick en kamp i huvudet om jag gjorde rätt.
Idag vet jag att jag gör rätt som äter. Idag är inte livet en del av maten utan maten en del av livet och jag kan komma på mig själv med att till och med inte komma ihåg vad jag åt till lunch.

Då ställde jag mig på vågen varje morgon. Dels för att kontrollera att jag inte gick ner, men också för att se så att jag inte gick upp, jag ville bibehålla min låga vikt. Mötet med vågen fick sedan avgöra dagens matintag.  
Idag har jag kastat ut vågen och inte kollat min vikt på flera månader. Om jag ska vara helt ärligt så skiter jag fullständigt i vilka siffror den där skiten visar. Jag är jag, oavsett vad jag väger.

Då mätte jag upp nästan all mat med dl-mått, allt för att det inte skulle bli ett strå för mycket, hellre och oftast för lite. Blev det en makaron för mycket kunde jag inte äta. Jag var även väldigt blind när det gällde portionsstorlek och tyckte allt som låg på min tallrik var för mycket.
Idag slevar jag upp utan att tänka så mycket. Det finns inget exakt och jag vet hur mycket jag bör äta på ett ungefär. Jag försöker lyssna på kroppen och vill jag ha mer mat tar jag oftast det. 

Då blev jag glad för varje tillfälle jag fick att hoppa över en måltid. Jag kunde väll inte hjälpa att bion krockade med middagen?
Idag styrs jag inte längre av tider och är bion klockan sex så tar jag en sen middag när jag kommer hem, inget mer med det. 

Då pågick en ständig kamp och räknande i huvudet. Kompensation var mitt levnadssätt. Hade det blivit en glass utöver matschemat såg jag snabbt till att kompensera den med en extra lång promenad eller en indragen middag.
Idag följer jag knappt en matschema, eller åt minstone så har jag det som ett minimum. En extra glass på eftermiddagen hindrar inte mig från att äta en god middag när jag kommer hem. Man blir inte tjock av att äta lite mer än vanligt en dag. Det krävs mycket mer än så. 

Då valde jag alltid det mest kalorisnåla livsmedlet. Jag kunde inte drömma om att äta yoghurt med 2% eller vanlig keso. Jag skrapade av smöret på mackan och tog en liten liten skiva ost, allt för att missa de där små ynka kalorierna.
Idag äter jag av det familjen köpt hem och tar det som verkar godast.

Som ni ser kan listan göras oändligt lång men jag stannar där. Nu kanske ni tycker att jag låter hur frisk som helst och som om det inte finns något alls kvar att jobba på. Men tyvärr är det inte sant. Jag önskar jag kunde säga att allt var toppen men då skulle jag ljuga. Jag skulle vilja säga att jag aldrig känner mig som världens tjockaste människa på jorden, eller att jag aldrig längre jämför mig med andra utan bara tänker på vad som är bäst för mig, eller att jag inte längre kontrollmäter vissa delar på kroppen och mår dåligt över hur jag ser låren växa sig större i spegeln för varje dag, men då skulle jag som sagt ljuga. Det finns mycket av ätstörningen kvar, rester som jag behöver jobba på för att bli helt fri. Men skillnaden nu fån då är att ja inte låter det påverka mitt liv och mina val. Att jag känner mig som världens fetaste levande varelse hindrar mig inte från att åka och bada med klassen och visa mig i bikini och att låren växt sig tätare får mig inte att hoppa över middagen eller ge mig ut på en en tvångsrunda. Och bara det är ett STORT steg för mig.