Hej finisar!

 

För närvarande befinner jag mig ute på landet. Igår kväll tog nämligen jag, brorsan och pappa vårt pick och pack och åkte ner och kom inte fram förräns sent i nattas, himla mys! Det är rätt fint väder ute så att sitta vid datorn nu känns inte jättelockande. Därför blir det mest att kika in och säga hej nu.

 

Har ett möte via telefon med min behandlare nu om en kvart då jag ska säga vad jag har beslutat mig för. Har fått  mycket stöd från vänner och familj så jag känner mig rätt trygg nu med mitt beslut. Som en underbar vän till mig just sa, "du är så klok i dina beslut just nu att ett "felval" inte behöver betyda slutet för världen". Det fick mig faktiskt att tänka efter riktigt ordentligt. Jag har kommit så pass långt att det nu inte spelar en sådan himla stor roll, det kommer bli bra i vilket fall som helst. Jag ligger inte längre på någon undervikt som kan vara skadligt för mig, det handlar mest om den där säkerheten, att vara helt säker på att inte trilla tillbaka igen. Klart jag inte vill dra ut på det, men egentligen är jag redan i mål. Min behandlare vill att jag ska gå upp lite till så att jag får en säkerhetsnivå och jag förstår henne. Men samtidigt är det inte brottom. Jag är faktiskt i mål och allt jobb jag gör nu är inte för att komma till målet utan för att minska riken för att trilla dit igen. 

 

Det känns bra nu, jag och min kropp mår bra och jag ska fatta det beslut som känns bäst för mig, det är ju som sagt min kropp det handlar om och jag har tagit mig en enorm bit på vägen. Det tänker jag faktiskt vara stolt över. <3