Missade precis tåget hem så nu har jag lite dötid här på stationen och vad passar då inte bättre än att dra iväg ett litet blogginlägg?!

Har just varit hos min behandlare. Det var sista gången idag eftersom jag ska börja öppenvård snart och det kändes nästan lite sorgligt att lämna henne. Hon har ju varit med från start och vet allt om mig. Det är hon som har lugnat mig under alla ångestattacker, hon som tvingat mig att fortsätta fast jag varit nära på att ge upp och hon som sagt att allt kommer bli bättre. Och tänk vad rätt hon hade. Allt blir bättre.
Vi pratade mycket om tiden då vi först träffades på SCÄ. Jag kommer ihåg att hon sa att hon såg mig. Någonstans där inne bakom allt som var kidnappat av anorexin såg hon mig, den riktiga Karolina. Och idag sa hon att hon hade rätt, för nu kan man verkligen se den riktiga Karolina och det var den hon alltid hade trott att jag var. Förut såg man mest bara sjukdom när man tittade på mig. Jag var konstant stressad och var aldrig närvarande, hade mycket ångest som syntes på ytan och löd under en högre makt, anorexin. Men hon såg mig. Och det var nog det som har hjälpt mig så mycket. För äntligen fanns det någon som kunde se mig som annat än en vandrande sjukdom. Jag var ju Karolina. Även om det var svårt för folk att se.
Tack Amanda för att du alltid har trott på mig och aldrig gett upp hoppet på mig, det betyder så otroligt mycket.

När vi kramades hej då sa hon något som fick mig att må så bra,
"nästa gång vi ses är det en fullt frisk Karolina som sitter här med mig. Då är du fri".