Men kroppen hinner före huvudet tyvärr. På något konstigt sätt ser jag mig fortfarande som den där pinnsmala anorektikern. Och det var just det som chockerade mig när jag steg in i danssalen idag. Ni vet en sån där stor danssal med speglar överallt. Jag trotsade tankarna och hade på mig ett linne och korta hotpans, något som inte hade varit möjligt för bara några månader sedan, men det var ju ändå balett vi skulle dansa. Det som chockerade mig var vad jag såg i spegeln medans jag dansade. Framför, åt sidan och bakifrån såg jag en tjej jag inte sett på väldigt länge. Jag såg en normal tjej, med en normal vikt och normala kurvor. Hon var varken pinnsmal, hade ett stort mellanrum mellan låren och armar som pinnar eller en obefintlig rumpa. Idag såg hon istället ut som de andra i salen. Men istället för att få panik över det och springa ifrån, som med all säkerhet hade hänt för inte så länge sedan, så stod jag kvar och iaktog flickan i spegeln. På något sätt blev jag glad över att se henne, det är ju såhär jag ser ut och ska vara. Jag kan inte säga att jag kände mig helt tillfreds för då skulle jag ljuga, men det kändes okej. Det var okej att inte längre vara smalast i rummet eller att man inte längre kan se på mig att jag är sjuk. Det är svårt när man har varit sjuk en längre period och nästan vant sig vid att vara så liten och mager, och så helt plötsligt är man inte det längre. Det låter fånigt, men det är som att en identitet man byggt upp plötsligt rivs ner och man vet inte riktigt längre vem man är. Men det positiva då är ju att man får chansen att bygga upp en ny riktig identitet om den man vill vara. För ingen vill egentligen ha en identitet som den sjuka smala tjejen, det kan jag med all säkerhet lova.