Hur fan gör man?

Tankarna maler och maler. I bland känns det som de blir fler för varje dag som går. Jag som trodde att de skulle bli färre. Men antar att detta är en del av tillfrisknandet, vägen tillbaka. Det var ju dessa känslor som kommer upp nu som jag stängt ute under så lång tid. Med hjälp av svälten har jag sluppit känna. Sluppit ta itu med saker och vara "duktig". Sluppit leva. Det var en bra genväg till att slippa allt som livet överraskar en med, men det funkar inte i längden. En dag står man ändå till slut där, och måste faktiskt våga möta känslorna. Rädslorna och ångesten. Som vilken annan vanlig människa som helst.

 

Men det är svårt. Jag vet inte riktigt vilken väg jag ska ta just nu. Jag vet ju vilken väg jag INTE ska ta, svälten. Den får en att för ett tag fly undan från problemen, men den löser ingenting. Jag vet, för jag har testat. Frågan är bara hur man gör? Hur gör människor för att stå ut, utan att koppla in sälvdestruktivitet? Det som så länge varit självklart för mig. Hur gör man? Hur lever man?

 

Förlåt för knepigt depp inlägg, men behövde få det ur mig. Så mycket som ligger och bubblar på ytan just nu. Känns som jag kommer brista snart. Men jag ska klara det, jag kommer klara det.

 

 

 

Åå vill bara skaka om dig och berätta för dig vilken underbar människa du är. Du ÄR bäst! <3

Fina fina du! Jag förstår precis hur du menar. När allt börjar fungera igen, när rutinerna börjar komma och de basala behoven får sitt. Det är då det riktiga problemet kommer till ytan. Det som hela tiden har legat där och grott men som man dövt och strypt genom anorexin. Egentligen kan man säga att det är nu nästa steg börjar, som är minst lika svårt, om inte svårare. Att börja leva fullt ut och för sin skull. Att hitta tillbaka till vem du är. Jag vill bara säga till dig att det är okej att det kommer ångest. Ångesten kan jag tänka mig är starkt förknippad med alla år av svält, men den kan betyda så mycket mer. Den är inte farlig. Och den rädsla som kommer är tillåten. Att känna ångest är också en del av livet tror jag. Även fast den är hemsk. Men nu står du i det valet där du kan lära dig hantera den på rätt sätt, eller välja att låta den gå ut över maten. Jag hoppas, hoppas och peppar dig till att inte börja låta det gå ut över maten igen. Jag hoppas innerligt att du håller i och fixar detta och äter som du ska. För om du ger din kropp det den behöver, så att den är tillfreds, så har du alla förutsättningar att kunna må bra inom alla andra områden. Som du nu har chansen att utforska. Försök se på det som ett äventyr. Du ska utforska dig själv. I jobbiga stunder kan du skriva ner vad det är som kommer, tänka över det eller mysa ner dig med en film. Ha sådana där "mysdagar" som friska människor har. Och jag tror också att du just nu kanske är i skedet att du är ganska känslig. Så kan jag känna. Att när man börjar hitta balansen, då är man både rädd och ganska skör. Minsta lilla kan rubba en och göra att man brister i gråt och man känner sig värdelös. Men ju mer man går igenom dom stunderna och ändå tar hand om sig, desto starkare blir man och ännu mer peppad till att gå vidare. Man lär sig hantera livets svårigheter på ett enklare sätt. DU är inte orsaken i alla lägen, du är inte misslyckad för det. Du är fantastisk och den som kan hantera varje situation i ditt liv till det bästa. Jag tror verkligen på dig, följer dig och kämpar för att en dag också få tillbaka livet. Vi har också väldigt lika intressen så det är roligt att läsa. Varma kramar till dig, kämpa!
Hoppas du orkar läsa och att det inte var alltför flummigt.