Så klart undrar ni alla hur jag mår nu efter min resa till Mora. För trots att det knappt märks längre så har jag ju trots allt en sjukdom, en ätstörning. 

 

Så inte är det konstigt om ni undrar hur det har gått i Mora, med maten och framför allt måendet. Och ska jag vara helt ärlig har jag inte tänkt på det så mycket. Så länge som jag blir behandlad som en vanlig person så jag jag också bete mig som en. Faktum är att jag har haft så fullt upp med pluggande och körande att jag inte har haft en stund att ens fundera över mat eller kroppen. Jag har inte haft tid att fundera på hur groteskt tjock jag känner mig i min kropp eller hur mycket jag ska äta, och det både på gott och ont.