Nu måste jag ta upp en sak som hände mig idag och som visar att jag har en (lång) bit kvar till att bli frisk. Jag vet, sjukdom sjukdom, det är nästan allt den här bloggen handlar om men jag måste få skriva av mig av det jag inte pratar om högt.  I alla fall så var det nämligen så idag när jag var på väg till tandläkaren såg jag en väldigt anorektiskt smal tjej. Hade jag varit fullt frisk hade jag antingen avskräckts av henne eller också hade jag tyckt synd om henne. Men hur dum är jag inte som tänker: "Å sådär vill jag också vara...". Detta var alltså min första tanke men den ifrågasatte jag såklart snabbt. Men sedan fick jag tankar som "jag blev aldrig sådär, tillräckligt, sjuk" och "alla bryr sig säkert om henne och inte om mig, för jag är för stor". Blir så arg på mig själv som tänker sådana idiotiska tankar.

Varför gör jag det? Varför kan jag inte bara förstå att enligt anorexin blir man aldrig tillräckligt sjuk, hur sjuk man än är. Och jag HAR varit riktigt sjuk, om det nu gör mig nöjdare.. Jag har ju varit där hon är nu och jag vet vilken sjukt lång och förjävlig resa hon har framför sig. Det finns igenting med henne som jag borde vara avundsjuk på, det vet jag ju. Ändå är det de tankarna som först ploppar upp i huvudet.

Och att ingen skulle bry sig om mig nu är ju också bull shit. Fler kompisar orkar bry sig om mig nu. Ingen orkar med en anorektiker. En anorektiker som aldrig blir frisk och måste tas hand om hel tiden, en sådan lämnas till slut ensam. Jag kan nu ärligt säga att det är fler kompisar som vill vara med mig nu för tiden, förr var jag inte mig själv och jag var absolut inte rolig att umgås med.

Känner att jag måste försöka påminna mig själv om dessa saker när något sådant sker. Jag är värd mer än dessa dumma tankar intalar mig, så det så.